Boman, kallad "Linus", golden retriever (föddes april 1989, dog oktober 2000)

e Fernavy Demetrius, u Apports Surprice


Foto: Brigitte Grenfeldt

"En hund till? Är du inte klok, vi har ju redan en hund?", var min första reaktion när Linus kom på tal. Vi träffade  honom ändå och tog honom på prov i ett par veckor. Linus var över fyra år gammal, van att vara ute och strosa själv hela dagarna och väldigt, väldigt snäll. Vi köpte honom och det ångrade jag inte, han blev början till min stora kärlek för rasen. Hans självständiga sätt var dock mycket påfrestande i början, jag var inte alls van vid en hund som stack när man kopplade loss honom! Han var ju van att klara sig själv, gick en sväng och kom tillbaka och stack igen. Mycket enerverande, och jag började träna lydnad och fick ha honom i lång lina i över ett halvår innan han fattade att man skulle hålla sig inom synhåll för matte. Lydnadsträningen fortsatte, och han var över sex år gammal när vi debuterade i lydnadsklass 1; 1:a pris (178,5 p :-)) på första tävlingen och 2:a placering av 25 startande gav blodad tand och det blev lydnadsdiplom i klass 1 och 2, och vi tävlade även i trean, men där blev det bara andra pris innan jag pensionerade honom (kunde ju inte kräva mer av honom än hans kropp klarade av, och stela leder och ständigt återkommande erlichia gjorde att han pensionerades från allt tävlande och alla högre krav). Hösten 2000 blev han sjuk och tappade mycket vikt på kort tid. Det visade sig att han hade cancer och vi lät honom somna in (läs mer>>), vilket är det allra svåraste beslutet man som djurägare måste fatta. Saknar honom oändligt mycket, fortfarande. Skipper blir än idag emellanåt kallad Linus, av de som kände Linus, trots att han varit borta i flera år. Men S är lika glad ändå, tar inte illa upp.