Mimmi, blandras (springer spaniel/finsk spets) född feb. 1986, död okt. 2003


Foto: Brigitte Grenfeldt

Alltid vänlig, alltid glad, hon var en helt okomplicerad hund. Den allra bästa hunden för att lära hundovana katter att hundar är ok. Hon lärde också många rädda och skygga hundvalpar att andra hundar kan vara snälla, med riktigt rädda valpar satte hon sig bara ner och vände ryggen åt så de fick lukta på henne bakifrån. En hund med mycket finsk sisu (eller seesoo, som det uttalas :-))! Vi gick en massa kurser och provade på lite av varje, men lydnad och spår var det populäraste. Hon var en klippa på spår, missade mycket sällan spårpinnar. Fortfarande vid sjutton års ålder tyckte hon om att apportera, skuttade iväg med svansen viftande på typiskt spanielaktigt sätt :-) De sista åren tog hon sig fler och fler friheter, tiggde till exempel på ett allt fräckare sätt, krävde att bli upplyft i bilen istället för att hoppa själv, norpade godis från bord när vi inte såg (och en så gammal hund ska skämmas bort! Jag såg mellan fingrarna med mer och mer av dumheterna) :-) Hon repade sig från en hjärnblödning vid femton års ålder, och klarade en ögonoperation nästan 17 år gammal. Hon var stark, hade ett starkt hjärta och hängde med på långa promenader hela livet. I slutet av september 2003 fick hon troligen en ny hjärnblödning, kroppen ville inte lyda, benen vek sig under henne, hon vinglade och kunde inte alltid resa sig. Vi avvaktade en dryg vecka för att se om det skulle bli bättre, men det blev det inte. Hon fick somna in, och lämnar oss i oändlig saknad. Sorgen är obeskrivlig.

Mimmi tar det coolt

 

Mimmi och ung Nenne