Avskedet

Jag ville så innerligt gärna tro att hans stora mörka, kloka ögon försökte lugna mig där han låg och såg på mig, och att de sa ”Matte, var inte ledsen, jag ska till regnbågslandet nu. Jag har ont och vill flytta till hundhimlen, gråt inte, matte, gråt inte”. Samtidigt kunde jag inte tvinga bort tanken på att de faktiskt sa ”Matte, jag är rädd, jag har ont, ta med mig härifrån. Jag vill hem, lämna mig inte här”. Tårarna rann hejdlöst över mina kinder och allt blev suddigt. Jag upprepade ”såja, grabben, såja” om och om igen, samtidigt som jag genom tårarna såg på honom och smekte honom över hans stora huvud, kände de mjuka öronen mellan fingrarna och borrade ner näsan i hans päls. Jag ville inbilla mig att det lugnade honom, det var smekningar jag smekt tusentals gånger och som han känt lika många gånger, och samtidigt försökte jag överföra mod till honom, mod jag inte hade. Jag var rädd, så fruktansvärt rädd och fortsatte upprepa mantrat ”såja, grabben, såja”, som jag använt så många gånger genom åren, med olika tonfall och i olika situationer. Tanken på att jag nu skulle förlora honom för alltid slog sig in i mitt medvetande som en explosion och jag försökte värja mig. Det var lönlöst, jag flämtade till och tappade andan som om någon faktiskt hade slagit mig. Tanken var så hemsk, tanken på att aldrig mer få klappa honom, aldrig mer få prata med honom, aldrig mer få brottas och leka med honom, se honom springa iväg i skogen och komma tillbaka alldeles blöt, lerig och lycklig. Aldrig mer. Det var fruktansvärt. Jag kände hur hjärtat började slå hårdare, hur tårarna bara rann och rann, och han tittade upp på mig. Jag tog ett djupt andetag, behärskade mig och insåg att jag faktiskt gjorde honom orolig. Jag viskade ”hejdå, älskade grabben, vi ses”, och nickade sedan till veterinären att jag var klar. Hon rakade hans högra framtass och gav honom överdosen sömnmedel. Jag såg ryckningar i ljumsken på honom, och fattade inte att han var död. Jag klappade honom, smekte honom över kroppen, viskade avskedsord och tackade honom för de åren vi fick tillsammans. Jag tog hans koppel och halsband och gick med tårarna rinnande ut från veterinären, och till ett liv utan Linus.